Kärlek

Jag har länge ignorerat min dotters känslor för en viss man. Hon var mycket ung när känslorna för denna man började spira, eller rättare sagt brinna. Det var kärlek vid första ögonkastet!Min uppfattning om att det var en för stor åldersskillnad dem emellan tog dottern ingen notis om.
Dagligen pratas det om honom, det tjatas om dater hit och dit. jag får skjutsa och sitta som nått förbaskat förkläde vid varje date.
Jag trodde ett tag att hon skulle glömma den här speciella mannen när hon fick lite andra av det manliga könet omkring sig. Av någon anledning så tyckte jag att en jämnårig från hennes egen års-kull kunde väl passa bättre och jag trodde att Benjamin skulle bredda den här äldre mannen. Men inte då...Benjamin var bara en liten oskyldig flört. Han var bara ett litet tidsfördriv och ganska snart visade Juna att känslorna för Benjamin inte gick att jämföra med den djupa förälskelse hon kände för mannen i hennes liv.

Mannen heter Gösta Trolle och är 5½ år gammal.En underbar liten kille med glimten i ögat och med ett varmt stort hjärta. Han är snäll, omtänksam och otroligt generös. En bättre kille kunde Juna inte ha valt. Snygg är han också, Juna har redan nu utvecklat en intressant och bra smak.

Trodde inte att 1½ åringar kunde bli kära men tydligen så kan de det;) Det har aldrig funnits någon annan för Juna och nu vid 2½ år är framtidsplanerna långt skridna. I kväll bestämdes det att de båda ska öppna en djur-park här i Sverige, där de ska all världens djur, både farliga och snälla samt att mammorna Anna och Anna ska f gå in gratis men med stämpel på händerna:)

De två gullisarna har redan mycket gemensamt och är faktiskt mycket lika i en hel del...undra hur detta kommer att utvecklas???

Ska fotografera kärleken nästa gång jag sitter "förkläde". Det är nämligen en hel del kramar och kli på ryggen och mys...

Stress på förskolan

Sista tiden har jag läst på en del om barn och stress mest för att vår egen prinsessa visar en del sådana tendenser. Hon visar att hon utsätts för viss stress och för att minska den så ser hon själv till att ge sig endorfin kickar.
Vad är det då hon är stressad över? Vi har fått hjälp av en barnpsykolog som har lyssnat på mig och Tomas och våra berättelser kring Juna om hur hon lever i dag och om hennes uppväxt.
Denna kvinna är väldigt professionell och förstod under vårt första samtal att Juna är stressad över sin tillvaro på förskolan.  Visserligen är det inte ovanligt i den tid vi lever i, där förskolorna har STORA barngrupper med för lite personal. Enligt psykologen är det tyvärr mer vanligt att barn känner stress av dessa situationer. Men många föräldrar ser inte att deras barn är stressade. Det kan visa sig som överaktivitet, ilska, aggressioner, bitande på naglar, sömnsvårigheter, apati och självdestruktiva handlingar. De flesta normala barn visar heller inte stora personlighetsförändringar och kanske också bara EN av dessa ovanstående exempel. Det är då mycket lätt att tro att det är en ”fas” av trots som barnet kommit går igenom.

Lättast att klara av stress har barn som har bra kontakt med sitt känsloliv och som känner när de måste tanka närhet och kel av vuxna. Därför höjde jag på ögonbrynen när jag insåg att Juna känner stress för hon har mycket bra kontakt med sitt känsloliv och älskar att gosa och kramas hud mot hud. Men självklart är det också ärftligt hur pass väl utrustad man är för att klara stress. Kan inte påstå att jag har en speciellt bra rustning för det.

Hur är då tillvaron på förskolan?
De är 16 2-åringar på 2½ personal och enligt psykologen ger det alldeles för lite vuxenkontakt. 2-åringar är så små att de kan få det svårt att klara av detta på ett bra sätt. Jag ser själv att barngruppen Juna går med skulle behöva mycket mer struktur och vuxentäthet.
Så vi har nu valt att Juna ska få börja i ett ”familjedaghem”, dagmamma alltså. Där barngruppen är liten och där hon alltid har möjlighet till vuxenkontakt. Där det finns en person som ser Juna hela dagen och som ser vårt barn som den individ hon är.
Vi hoppas självklart också att Juna får slippa de flesta av alla dessa förkylningsinfektioner.

Det känns också tråkigt och sorgligt att behöva lämna Dalstugans förskola och avdelningen Tärnan, där Juna har kompisar och där hon känner personalen. Separationer är aldrig roliga och kan vara riktigt jobbiga för små barn. Vi har sedan i fredags börjat att prata med Juna om det och hon tar in en del för i morse sa hon:
-Jag åka till Malle (dagmammans smeknamn) och du mamma ska vara med en stund. Sen du åka arbeta.
Ja, det är med vemod vi bryter upp från förskolan men det känns som om det är ett måste.

Vi har självklart även tagit vid andra åtgärder mot stressen. Såsom att göra saker med Juna, mer än vad vi gjort tidigare. Det var också tips vi fick från psykologen, att göra saker ihop såsom att baka, spela spel, måla, bygga pärlplattor och pärlhalsband m.m. Ofta förut hat vi setat med en stund för att sedan avlägsna oss. I dag är vi en del av aktiviteten och det hjälper henne att vara i aktiviteten längre och ibland tom. göra klart något. Vi ger massage och smek flera gånger om dagen och ser till att hon får motion varje dag.
Så i dag har hela familjen bakat bullar och tagit en skogspromenad.

Vi passade på att strö ut Baxnas aska där vid den gamla tallen, där vi spred ut Inez aska så nu är de två så förenade som de kan bli.
Blommor la vi vid tallen och så sjöng vi lite för Baxna och Juna avslutade med att sjunga såhär för Baxna:
- Baxna, Baxna du är död och kommer aldrig mera hem. Baxna, Baxna och Ella du är död i himlen där är min ballong.
Tomas och jag stod och gapade samtidigt som vi skrattade inombords, vilken klok liten unge vi har. Kanske inte det där med Ella men hon filosoferar och tänker och bildar egna slutsatser. Enormt roligt och intressant att lyssna på.

Ja, nu håller vi tummarna för Junas start hos dagmamman, hon börjar redan nästa måndag.

Nu är det dags att provsmaka en nybakad bulle…sluurp.
 

Kärlek

Vilken underbar helg vi haft min man och jag.
Tack vare snälla kollegor, som gjorde så att jag kunde sluta tidigare i fredags, så åkte vi in till huvudstaden redan på fredagkväll. Min kära mamma och Johan kom ut till oss på Värmdö för att ta hand om Juna och hundar.
Så Tomas och jag lånade deras lägenhet på södermalm. Vi började vår helg med varsitt glas champagne och ett besök på en grekisk restaurang med kolgrillad sovlaki. Efter en lång vecka med långa arbetsdar och halsinfektioner så stöp vi i säng tidigt.
Lördagmorgon åt vi frukost på Rivals Café. Nybakad scones, kokta ägg, nypressad juice, roibos te och vi satt ute i den friska höstluften mitt i staden som höll på att vakna efter en lång fredagnatt.

Sedan bar det av till P.O.P för att inhandla ny garderob till dottern och för en gångs skull tyckte Tomas att det var ok att gå och kolla i affärer.
Lunch på stan och sedan en snabb dusch och ännu lite champagne (fördrink) innan det bar av till Hambuger Börs och "Joe Labero".
Vilken Show...vilket drag, vilken humor och vilka häftiga magiska trick. Jag är verkligen imponerad av honom och det trodde jag inte att jag skulle bli. Jag är annars ganska kritisk och svårflörtad men jag säger bara Joe, vilken man,  han är min nya idol, näst efter Tomas :)

Tomas med en av Joe Laberos hjälpredor.

På söndagen längtade vi lite hem till Värmdö så vi bestämde oss för att bruncha på Café Tornhuset i Gustavsberg. Vi hann även med en svamppromenad som resulterade i en halv kasse trattisar. Mitt där i skogen nästan hemma, började längtan efter prinsessan göra sig påmind.
Prinsessan som haft det hur bra som helst med mormor och Oa. Hon har den senaste tiden varit mycket intresserad av att bygga med lego, duplo och hon bygger höga fina torn och är jätte stolt över sin arkitektur. Det här tornet hade hon byggt medans vi var borta.

Världens varmaste tack till min mamma och Johan för att ni tar så bra hand om Juna och hundar så att vi kan slappna av och bara vara med varandra.
Tomas och jag hade det jättetrevligt den här helgen, vi har pratat mycket om ditten och datten och vi har skrattat åt en massa tokigheter. Vi behövde verkligen det här, att få vara bara Tomas & Anna med varandra en helg. Massor av KRAMAR till er!

Nu ser vi fram emot november när vi ska på SPA med Towe och Jerker.

Lite allvar

Har den senaste tiden undrat vad som händer...
Är vi så upptagna nu för tiden att vi kommunicerar bäst via sms och/eller mail?
Vad har hänt med det hederliga gamla telefon samtalet? Eller att mötas och se varandra? Hur gjorde vi förr?

Dessa kedjemail som bedyrar att jag är en av dina bästa vänner och ber mig stanna upp för att skicka detta mail vidare till alla de jag älskar. Det är tydligen så vi ska se det nu...Vi vet att vi är omtyckta, älskade av våra vänner när vi får kedjemail från dem.

Eller alla dessa applikationer på facebook, "björnkramar", "bästavän kramar" och annat meningslöst, de ska tydligen också bedyra vänskap och kärlek.

Nej, jag har tänkt till och vill inte vara med i detta stressade ekorr-hjul, att spara tid och bara sms:a mina vänner passar inte mig. Så vill ni ha kontakt med mig så får ni väldigt gärna i  allafall ha tiden att slå mitt nummer på era telefoners tangenter eller ännu bättre se till att vi kan ses.