Tack

Jag har fått jättemånga svar/kommentarer på inlägget jag skrev om facebook och jag är mycket tacksam för erat stöd! Tro inget annat!
Men den största anledningen till att jag skrev om detta på facebook som hänt med mitt fb-konto var för att ni var så många som trodde att jag tagit bort er som vän. Jag ville självklart inte att ni skulle tro det.
 Jag har valt att inte producera några fler svar än de 2 första jag fick och jag skulle självklart inte producerat de heller men tänkte mig inte för, och gjort är gjort men jag tänker ta bort dem.

Den här händelsen är mycket jobbig för mig så trots att jag bara fått så mycket stöd från er så väljer jag att göra på det här viset för jag vill inte "strö salt i såret" hos någon part!

Hoppas ni förstår mig!
Vänligen Anna

Förändring

Det är söndag i dag och jag försöker att ta till vara på vad dagen har att erbjuda fast det är inte helt lätt.
Tomas är och fiskar så Juna och jag ska försöka roa oss med lite hemmapyssel, såsom tvätt, städ, omplantering av tomater och kaninlek.
Det är fint väder men med lite dis och jag kan inte bedöma om det kommer spricka upp ytterligare eller om det kommer mulna på.

I går var vi hos vänner och åt middag, mycket trevligt och gott. Jag mådde bra av all positiv energi och vänskap.  
I dag känns det tungt, det känns ensamt…jag går runt med mina tankar och kommer inte någon vart.
Jag har tänkt mycket på varför människor har så svårt att förändras och på vad som är styrka hos en vän…
Självklart har det olika betydelser för olika människor men för mig handlar förändring om att se sina egna brister, dåliga sidor, tala om dem, göra de synliga, för att kunna förändra dem. Att sluta stoppa huvudet i sanden, att våga möta verkligheten, våga möta sig själv (vilket kanske inte alltid är någon trevlig syn) och att våga säga förlåt.
Den enda person vi kan förändra är ju oss själva.

Jag är inte bra på att stoppa huvudet i sanden, jag är för självkritisk för att det ska vara bra för mig, jag har mött mig själv 1000 tals gånger, jag tycker dock att mötet med verkligheten ibland kan vara jobbig men jag kan säga förlåt när jag sårat någon.

Jag genomgår en stor förändring och jag är så tacksam över att få göra den här inre resan!
Önskar alla kunde få den guidning jag får.

Men just nu är det jobbigt och det måste få vara det ett tag för att hitta rätt väg ut.
I dag är en sån där dag då jag saknar min farmor.

Jag är blottad och kränkt...

När jag var liten så läste jag en gång min mammas dagbok. Ngt som jag visste var förbjudet men ngt som jag inte kunde låta bli. Jag var sååå nyfiken på vad som kunde stå där i och förstod inte att jag bara skulle känna mig förvirrad av att läsa den.
Väl gjort var ångesten ett faktum och jag kände ett stort behov av att tala med henne om vad jag läst.
Men det var ju ngt jag aldrig kunde erkänna att jag gjort.
Jag är uppfostrad så att mitt är mitt och ditt är ditt. Likaså att ALLA har rätt till ett privatliv, där ingen får göra intrång. Dagböcker, brev, mejl läser man aldrig om det inte är adresserat till mig som person.
En gång i tonåren läste min pappa min dagbok, jag blev sååå besviken på honom, sårad och arg.
Därefter har jag alltid haft full förståelse för andras privatliv, det som människor som inte vill dela med sig av är inte ämnat för mig.
Det är ganska lätt ekvation, eller hur?
Men så finns det vuxna personer som aldrig förstått detta…de är gränslösa och saknar respekt för andra människor…
…och nu har jag blivit utsatt för att en person varit inne på mitt fb-konto och läst mina privata meddelanden.
Meddelanden till mina vänner där jag både skrattat, gråtit, varit ödmjuk och elak.
Texter som inte varit ämnade för någon annan än för mig och den jag skrivit till.
Denna någon har trampat på min privata sfär, kränkt mig till den mån att jag tog bort min facebook sida.  Jag känner mig så besviken över detta övertramp och kommer förmodligen aldrig att glömma detta.
Hur kan en vuxen människa göra så här? Vad ger denna rätten till att göra på det här viset? Hur kan man tro att detta beteende är ok?
Jag hade allvarliga funderingar på att anmäla personen till facebooks administration men beslöt sedan att lägga ner min fb-sida.
Jag vill inte i det här skedet vara ngn anledning till den här personens förbättring, jag är alldeles för sårad för det.

Jag har en bra vän som jag ventilerar mycket med. Lycklig är jag som har en sådan vän, som förstår, lyssnar, kommer med egna slutsatser och som skrattar med mig.
Det är många gånger som jag varit i stort behov av att ventilera mina tankar och känslor om en annan  persons nycker och dåliga humör som skapat en stor frustation i mig.
Och många gånger har jag då tagit till humorn som redskap.
Satir, ironi och humor har många gånger räddat mig från att kasta in handduken.
Hur ska denna andra personen förstå underliggande känslor som humor och ironi? När texterna inte var ämnade för honom/henne?
Hur ska denna person förstå varför när han/hon inte varit inblandad i diskussionen innan texten skrevs.
Personen i fråga har ett val, att göra detta till ngt jättestort och känna sig baktalad eller att inse att han/hon aldrig skulle ha läst andras brev och lämna det där hän.

Jag däremot har inget val, någon har bestulit mig, kränkt mig, svikit mig, gjort intrång på min privata sfär. Det känns otäckt och ledsamt och jag kan aldrig förlåta.

Så till alla mina fb-vänner, jag kan inte garantera att våra privata meddelanden inte är studerade eller lästa och Jag vill be om ursäkt för att jag inte varit mer försiktig.

Jag kanske så småningom dyker upp igen på facebook med en annan profil med ett fåtal, väl valda vänner, till dess var rädda om era fb-konton.

Många ledsena kramar Anna