Att stanna upp och känna efter...

Jag försöker göra det så ofta jag kan men när jag inte har tid eller inte vill då gör sig de där känslorna påminda genom kroppen. Som spänningar i alla kroppens muskler, armar, axlar, rygg ja tom. hjärtat.

I dag slog det mig att jag känner en stor saknad av min älskade farmor och farfar.
Min farmor, tänk, jag är så lik henne, lika butter och tvär som glad och positiv. Hon älskade det vackra, det enkla och var otroligt lättrörd.
I dag gråter jag över hur det kommer att kännas inom mig på Junas första skolavslutning. När hon kommer stå där förväntansfull av sommarpirr, sjungandes ”Den blomstertid nu kommer”.
Min farmor grät när vi sjöng den i skolan och jag minns att jag tyckte det var så konstigt att farmor blev så ledsen. Nu står jag här och vet att jag kommer stortjuta när Juna sjungandes går på sommarlov.
Jag tjuter ju bara av att hon av helt naturliga skäl slutar på en mindre bra förskola.

Min älskade stora farmor, så barsk men sååå mjuk och rättvis.
Precis så som några av mina bästa vänner beskriver mig. Tänk om jag hade kunnat tala med henne om det i dag. Fått små facit på hur vi som känner så mycket tar oss bäst fram genom snåriga buskar.
Hon visste men det var inte alltid hon tog den rätta vägen, ibland skrapade törntaggarna henne blodig…
Så ofantligt osjälvisk, nästan på gränsen till själsligt självmord.

Det är dags att stanna upp och känna efter…

Barnkalas i all ära...

Ja, jag vet inte…det kanske inte alls passar sig att undra över varför dottern inte blir bjuden på barnkalas trots att de barnen varit på hennes kalas? Det kanske tom. är motbjudande men jag är som jag är, reagerar, i frågasätter och undrar.
Alla barn på Junas senaste kalas barn umgicks hon inte med vanligtvis men de var ju bjudna till hennes kalas för att vi ville få ihop ett antal barn i alla åldrar för att göra det så roligt som möjligt för barnen och för Juna såklart. Och det visade sig att de flest barn hittade någon eller några att leka med.
Om Juna då inte får inbjudan tillbaka så kan jag undra varför dessa föräldrar tackade ja å barnens vägar till att komma och deltaga på Junas kalas.
Var det för att det passade med lite aktivering denna dag för deras egna barn?

De få gånger jag har gått på kalas med Juna så har det varit för att fira DET barnets födelsedag, inte för att Juna ska få leka och aktivera sig och det har varit en självklarhet att bjuda tillbaka!
Tycker att det hör till god ton.

Jag tackar för att vår dotter inte är så pass gammal så att hon förstår att hon inte blev tillbakabjuden.
Känner föräldrar som har äldre barn som förstår att de inte blivit bjudna tillbaka och bortförklaringarna har varit många, från för litet boende till att enbart de bästa kompisarna blivit bjudna.

Svårt va? Ja, hur gör vi som föräldrar för att inte ge fel signaler till våra barn. Hur gör vi för att lära våra barn att alla är lika mycket värda?

Önskar att jag 2016, då Juna är 8 år, slipper förklara för henne att det inte är en självklarhet att bli bjuden tillbaka.

Så i dag kanske det inte spelar så stor roll men jag kan garantera att det lär det göra om bara ett par år...(pappa Tomas ord, som inte brusar upp så lätt men som ändå funderar)