Att stanna upp och känna efter...

Jag försöker göra det så ofta jag kan men när jag inte har tid eller inte vill då gör sig de där känslorna påminda genom kroppen. Som spänningar i alla kroppens muskler, armar, axlar, rygg ja tom. hjärtat.

I dag slog det mig att jag känner en stor saknad av min älskade farmor och farfar.
Min farmor, tänk, jag är så lik henne, lika butter och tvär som glad och positiv. Hon älskade det vackra, det enkla och var otroligt lättrörd.
I dag gråter jag över hur det kommer att kännas inom mig på Junas första skolavslutning. När hon kommer stå där förväntansfull av sommarpirr, sjungandes ”Den blomstertid nu kommer”.
Min farmor grät när vi sjöng den i skolan och jag minns att jag tyckte det var så konstigt att farmor blev så ledsen. Nu står jag här och vet att jag kommer stortjuta när Juna sjungandes går på sommarlov.
Jag tjuter ju bara av att hon av helt naturliga skäl slutar på en mindre bra förskola.

Min älskade stora farmor, så barsk men sååå mjuk och rättvis.
Precis så som några av mina bästa vänner beskriver mig. Tänk om jag hade kunnat tala med henne om det i dag. Fått små facit på hur vi som känner så mycket tar oss bäst fram genom snåriga buskar.
Hon visste men det var inte alltid hon tog den rätta vägen, ibland skrapade törntaggarna henne blodig…
Så ofantligt osjälvisk, nästan på gränsen till själsligt självmord.

Det är dags att stanna upp och känna efter…